Twittrade nyss om hur konstigt det känns att se gamla vänner och bekanta (min ålder) i tidningen tillsammans med en nyfödd bebis eller vigselring. Inte så ovanligt längre. Och jag kan inte låta bli att undra hur det gick så fort? För några år sedan var det mest snubbel och trubbel och drömmar. Nu är det blöjor och lån och bröllopstårta. Omtumlande. Jag och A pratade om detta i går och vi kom fram till att det kanske finns ett fönster? Antingen blir det familj före 23 eller så blir det familj efter 28. Att det egentligen inte finns så många som får barn mellan 24 och 27. Eller så känner vi bara inte dem. Varför tror ni att vissa väljer att ha barn tidigt och andra sent? Hur kommer det sig att någon kan gifta sig som 20-åring och en annan som 35? Beror det på uppfostran? Bekräftelsebehov? Trygghet? Värderingar? Intressant tycker jag.
Själv känner jag mest för den begynnande (enligt mig) storstadstrenden. Gifta sig ung (under 25) utan konkreta planer på familj eller villa utan bara för den svindlande jag-kan-inte-leva-utan-dig passionen (finns den känslan kvar efter fem-tio år finns det väl ingen anledning att inte?) och sedan addera familjemedlemmar efter lust och möjlighet.
Och ni rabiata läsare som alltid ska tycka att jag är fördomsfull, dum i huvudet och så-himla-jävla-duktig kan vara tysta denna gången, va? Alla får sååååklart välja vilket liv de vill. Men det är intressant att diskutera varför det blir som det blir.
Jag tror unga föräldrar antingen är uttråkade eller dumma nog att tro att de inte kan bli gravida fast de har sex utan kondom...
SvaraRaderaDet är mycket intressant som du skriver. Jag har en hypotes: de som var poppis i skolan och fick snygga killen/tjejen är de som blev tonårsmorsor. De minst populära är de som skaffade en bra utbildning och nu lever ett till synes lyckligt familjeliv och har en god ekonomi. De som var varken eller (som jag själv) har mycket och väldigt goda vänner som betyder allt. Vi har rest och sett oss om och på senare år (läs 36) träffat kärleken och det där med barn är inte längre en självklarhet utan en stor gåva om det inträffar men ingen katastrof om det inte gör det. Jag lägger inga värderingar i vilket liv som skulle vara "bäst" utan jag tror att vi alla har funnit lyckan i olika saker här i livet. Jag vet bara att jag är trött på att kallas ytlig för att jag snart är 40 och inte har några barn. Jag vill avsluta med att säga att jag verkligen gilla dig Danielle! Kram från en nu 38-årig kvinna utan barn men med ett rikt liv.
SvaraRaderaAnette: Åh, vad din kommentar gjorde mig glad! Tack för att du visar att man kan finna lyckan utan att följa normen, även om andra misstycker. KRAM!
SvaraRadera