CLOSER

Nu när vintern är på väg tänker jag oundvikligt på förra vintern när jag var i Stockholm. Jag kände mig så ensam, det gjorde så ont. Och när jag stod och väntade på tunnelbanan varje morgon med snöspår på skorna tänkte jag att man nog känner sig som allra ensammast i en storstad. Speciellt när alla anonyma ansikten förblir anonyma för att alla man älskar är flera timmar bort. Då hjälper inte ens telefoner. Jag kunde gråta över ensamheten, framförallt över andras ensamhet. För jag var ju egentligen inte ensam. Jag behöver inte laga middag till mig själv varje kväll. Jag behöver inte köpa Findus julmatslåda. Jag behöver inte gå och lägga mig och bara höra mina egna andetag. Det var då jag kom på att ensam inte är stark. Jag är inte jag utan de där alldeles speciella människorna i mitt liv. Du är inte du utan dem heller. Jag bestämde mig för att aldrig försätta mig själv i ensamhet. Jag bestämde mig för att jag visst kunde få allt. Jobbet, familjen, relationen, vännerna och den där tjejen som är kul att dricka drinkar med.

Om du inte har något att göra i kväll - ring en vän som du tappat kontakten med. Föreslå en fika med den där killen som du har så roligt med på jobbet. Åk hem till din mamma och drick thé. Eller skriv ett brev till din barndomsbästis. För egentligen betyder de så mycket mer för dig än vad du vill erkänna. Och om du inte har tid nu, kommer du någonsin ha tid?