Hallå nästa nivå, nu kör vi!

Vad vore livet utan målsättningar? Den senaste tiden har jag känt mig lite lost gällande vad jag vill med min kost och träning. Jag tror vi alla upplever detta då och då, vi har alla en idealbild av hur vi vill leva men ibland matchar inte verkligheten den där ideologin.

Missförstå mig rätt, jag är supernöjd med mina prestationer och den resa jag har gjort de senaste 18 månaderna. Resultaten talar för sig själv och min vardag ser totalt annorlunda ut om man jämför. Jag är tusen gånger starkare och dessutom smartare - jag vet vad som funkar för mig och har lärt mig så mycket om näring, träning, teknik och kroppen. Jag är frisk och älskar min kropp! Bara tanken på att jag för ett och ett halvt år sedan började i benpressen på 25 kilo och nu tar 200 kilo ger mig rysningar... Och en känsla av att allt går.

MEN! Jag vill inte stanna här. Jag vill bli starkare, mer definerad, bättre, lära mig mer. Och nu har jag bra förutsättningar för att verkligen få den där megadrömkroppen som mina inspiratörer har. Jag har en bra grund att slipa på men det kommer krävas disciplin som jag just nu slirar lite med. Även om jag har tränat som vanligt, fem gånger i veckan och knappast har ätit dåligt känner jag ändå att jag kan mer. Och vill mer!

Några exempel på hur jag menar...
- Jag tror på fördelarna med en kost som innehåller noll gluten och minimalt med mejerier... Så what's up med all den där kesellan?
- Jag vill bli starkare och mer definierad. Tappa fett och bygga mer muskler... Så varför pressar jag mig själv inte mer på gymmet? Varför stannar jag när jag bara har nått halva min kapacitet? Varför lämnar jag inte gymmet skakig och slut varenda gång?
- Jag skiter fullkomligt i om andra vill spekulera kring att man har ätstörningar om man inte vill fika/äta socker med motiveringen att jag "nu är smal och kan väl unna mig"... Så varför äter jag ibland av sociala skäl eftersom jag känner mig dum om jag tackar nej?
- Jag vill variera min träning och komplettera gymmet med annat... Så varför bokar jag inte in den där Crossfit-tränaren? Och varför låter jag min rädsla för Bikram Yoga hindra mig från att gå dit en gång i veckan?


Förstår ni hur jag menar? I går hade jag ett fantastiskt gympass med min kille där jag verkligen körde slut på mig själv på riktigt. Så där att man måste ha hjälp med de sista repetitionerna och verkligen bromsa den excentriska fasen så det går lååångsamt. Jag var nära tårar flera gånger. Jag fokuserade allt på teknik och fullgjorda rörelser. När jag avslutade passet med 80 sit ups sänkte jag ner mig själv sakta mot golvet trots att ryggen helst hade dunkat ner i den snabbast möjliga takten. I slutet tog det sex-sju sekunder för mig att lyfta överkroppen ända upp, jag var helt slut.

Så där ska alla mina pass se ut framåt. 100 procent clean och träningsfokus är det enda som gäller. När jag skålar in det nya året om ett halvår ska den här kroppen vara i toppform.

Nu kör vi!