Jag kan inte påstå att jag har försökt gå ner i vikt tidigare. Någon vecka med rumpan fastklistrad på en spinningcykel räknas inte. Jag har satt ett mål men har ingen aning om var jag ska börja, jag vill gå ner 43 kilo på ett år men hur gör man det?
I slutet av 2010 fick jag nog av min övervikt och ville hitta tillbaka till den person jag var. Den aktiva, starka och normalviktiga tjej jag hade varit under hela min uppväxt fram till året jag fyllde 15 år och slutade träna konståkning och handboll för att det var roligare att hänga med kompisar. Mitt aktiva helgjobb som reklamutdelare byttes mot ett jobb på restaurang. Sedan dess har jag gått upp sju kilo om året. Bara sådär.
Två veckor före jul kontaktar jag Philip Lailani som är personlig tränare och har hjälpt många av sina kunder att gå ner i vikt och bygga muskler. På nyårsafton skålar jag in det nya året och undrar hur livet kommer se ut om exakt 365 dagar. Kommer jag stå och skåla i champagne 43 kilo lättare? Den 3 januari 2011 träffas vi på gymmet för första gången och även om jag vill vända i dörren går jag in. Efter min enorma viktuppgång kan vem som helst konstatera att jag inte vet någonting om hur man håller sig i form. Så jag har bestämt mig för att följa varenda råd Philip har att ge mig och inte tumma på en enda regel. Han rekommenderar lågkolhydratskost och styrketräning. Första månaden går jag ner 10 kilo. Efter två veckors träning med Philip har jag inte ont i knät längre och smärtan kommer aldrig mer tillbaka.
I början av juni har jag gått ner 20 kilo. Jag känner mig frisk, stark och glad. Jag mår så bra att jag nästan tappar fokus. Jag tränar, äter bra mat och trivs med mitt liv. Viktnedgången går långsammare men jag bryr mig inte så mycket. Platåer är väl helt naturliga? En dag är jag i gymmet och tränar med Philip. Jag skryter lite om hur snabbt jag har kommit halvvägs och hur lätt det har varit, i alla fall oftast. Han svarar: ”räkna med att bli klar till nästa sommar, andra halvan brukar ta dubbelt så lång tid som första”. Va? Det hade jag inte räknat med. Jag bestämmer mig för att tvinga min kropp att bränna fett genom att öka träningsintensiteten och dessutom dra ner lite på kalorierna.
Det har blivit september. När jag började mitt hälsoprojekt berättade jag inte om min satsning för någon. Nu har jag 10 kilo kvar till målet och reaktionerna jag får från min omgivning är överväldigande. Det går knappt en dag utan att någon frågar om min kost eller träning. Till och med tjejerna på kaféet där jag köper kaffe kommenterar min viktnedgång! Jag börjar blogga om min träning och får ett enormt gensvar, helt plötsligt har jag hittat en hel värld av tjejer på nätet som jag kan relatera till. Som tränar och lever hälsosamt för att de mår bäst så, helt utan nojor och smalhets.
Mellan dessa bilder skiljer det 20 veckor. Fem månader. Man kan åstadkomma mycket på kort tid!
När jag har fem kilo kvar till målet börjar jag köpa nya kläder, något jag har vägrat göra tidigare då jag inte ville samla på mig plagg i storlekar som jag ändå inte kan ha en längre tid. Trots att det har gått snart 10 månader sedan jag lyfte min första hantel inser jag nu att det tog lång tid för psyket att hänga med. Jag kan själv inte riktigt förstå att jag lyckades med det här, det känns overkligt och helt orealistiskt. Nu när jag är så nära förstår jag hur stor förändring jag har gjort och hur det som innan var jobbigt och tvångsmässigt nu är helt naturligt och dessutom roligt. Jag kan faktiskt inte förstå hur jag kunde leva som jag gjorde innan, hur kunde jag vara så lat? Jag vill veta: Hur dåligt mådde jag egentligen?
Före och efter.
Den 3 november 2011 ställer jag mig på vågen igen. Trots att jag har vägt mig varje tisdag i 10 månader är jag fortfarande osäker på vilken siffra som kommer visa sig på skärmen. Jag ställer mig på vågen och blundar. 64,8 kilo. Det går som en rysning genom min kropp. Siffrorna spelar egentligen ingen roll nu men det finns något mäktigt i att se den där målsiffran. På riktigt och inte i huvudet.
Nyårsafton 2011.
På nyårsafton skålar jag in det nya året i en paljettklänning och känner mig fantastisk! Jag döljer inte min kropp under stora koftor eller luftiga klänningar. Jag är inte perfekt men jag gillar mig själv på riktigt och det är en fantastisk känsla. Det kanske låter konstigt men ibland kan jag känna mig glad över att det inte bara var fem eller tio kilo som jag behövde gå ner. Att gå ner 43 kilo tar tid och under den tiden hinner man på riktigt förändras även mentalt. I dag har jag hittat ett sätt att äta och träna som får mig att må bra. Jag vet också att min hälsa och mitt välmående är ett livslångt projekt som jag ständigt kan förbättra, förändra och hämta glädje ur.
Texten ovan är en sammanfattning av ett längre reportage på sju sidor som jag skrev i Expressens söndagsbilaga augusti 2012.
_________________________________________________________________________________
Mina siffror
Längd: 170 centimeter.
Vikt före: 107 kilo.
Vikt efter: 64 kilo.
Fettprocent före: 47 procent.
Fettprocent efter: 19 procent.
BMI före: 37.
BMI efter: 22,1.
Det här åt jag
Kött, fisk och fågel.
Färska grönsaker.
Grekisk yoghurt.
Kvarg.
Ägg.
Bär.
Fett som kokosolja, olivolja och smör.
Det här åt jag inte...
Raffinerat socker.
Hel- och halvfabrikat.
Vitt mjöl.
Pasta, ris och potatis.
Frukt.
Lightprodukter.
Så här tränade jag
Jag började med två timmars styrketräning i veckan tillsammans med en personlig tränare. Efter två månader lade jag till kortare löprundor och efter fem månader tränade jag även styrketräning på egen hand. Upplägget på gymmet var en blandning av basövningar som tränar stora muskelgrupper, som knäböj och bänkpress, fria vikter, maskiner, intervallträning och övningar med egen kroppsvikt. I takt med att jag blev lättare och starkare blev passen tuffare med mindre vila och mer avancerade övningar.
