Om tiden som går

Det är ganska intressant det här med att göra en stor hälsorenovering. Såklart främst för egen del. När musklerna börjar synas, när man börjar känna sig lättare och starkare, när träningen blir en naturlig del av ens vardag och när en bra kost inte bara handlar om regler och kalorier utan främst om att det känns naturligt och bra. Allt det här är så spännande - resan är ett jäkla äventyr och en skola och det tror jag man märker först långt efter man har börjat.

Men det är också intressant att se hur andra reagerar på ens förändring. Visst märker man att vissa blir obekväma och direkt ska gå på det negativa. Kommentarer som "vad jobbigt att aldrig få äta det man vill" och "det har ju faktiskt tagit rätt lång tid om man tänker efter" är standard. Många får också höra att de aldrig kommer orka nå sina mål (detta var den största anledningen till att ingen mer än min sambo och familj visste om vad jag höll på med i början - neggosar var inte välkomna!) eller hålla dem någon längre tid OM de nu MOT FÖRMODAN skulle lyckas.

Men! De allra flesta är glada, peppande, chockade, imponerade och många blir faktiskt inspirerade. Vilket såklart är superkul och bra. Då och då känner man sig lite som ett cirkusdjur, speciellt om man träffar många människor samtidigt som inte har träffat en på länge. Då blir man utstirrad, utfrågad och allt möjligt annat. Helt okej - tycker jag. Jag förstår att det är en chock! Jag hade nog reagerat precis likadant.

En återkommande grej är också självkritik. Det har säkert hänt mer än tjugo gånger att någon har berömt mig för att i nästa sekund kritisera sig själv. "Vad har jag gjort under den tiden du har lyckats med det här". Och det är ganska intressant. Jag skulle ändå säga att de flesta skulle vilja förbättra någonting med sin kropp. Gå ner några kilon, få bättre kondition, äta lite bättre, bli lite starkare. Det handlar oftast inte om att man vill eller behöver gå ner 30 kilo utan göra små förändringar som ändå i längden (och i dag!) gör stor skillnad.

Om man nu ska ångra någonting så ångrar jag bara att jag inte tog tag i det här tidigare. Ett litet beslut kan göra all skillnad om ett år. Tänk om jag inte hade bestämt mig för att börja träna och äta bättre för lite mer än ett år sedan? Tänk om jag aldrig hade anlitat Philip? Då hade jag inte suttit här och skrivit det här inlägget (kanske hade jag bloggat om ostmackor och te... Eh). Och jag hade definitivt inte varit ute på en löprunda i går. Tiden går...