Seger!

Hej hej! Dumma visdomstanden är borta! Bedövningen har släppt (visst är bedövningskänslan hemsk? Tycker jag), det gör ont och bultar men smärta är ju rätt lätt att hantera ändå. Vad som inte är lätt att hantera (för mig) är själva vetskapen om att man måste utsätta sig för något som alla säger är hemskt och dessutom ta sina egna små fötter och självmant traska rakt in i fällan. Jag brukar faktiskt vara en sådan som gråter efter något stort är avklarat och inte innan men nu fick jag flera små sammanbrott och grät när jag gick in i operationssalen. Men hallå! Det var ju en liten skitsak ändå! Vi pratade i tio minuter om vad som skulle hända och hur man ska sköta eftervården, nästa tio minuter gick åt till tre bedövningssprutor och förberedelser medan bedövningen verkade och själva operationen tog ytterligare tio minuter. Tio minuter att skära upp tandköttet, borra i käkbenet, dra ut tanden i en bit, ta bort en massa vävnad och sy två stygn. Ganska grym tandkirurg va? Han är min nya förebild.
Med andra ord, allt tog sammanlagt en halvtimme. Från start till slut. Och nu är det över vilket känns fantastiskt. Usch, det är verkligen jobbigt för psyket att vänta på en sådan här sak. Men nu har jag långhelg! Jag har stökat undan allt jobb för veckan redan. Känns faktiskt rätt lyxigt trots smärtan...

Jag tror faktiskt tandläkaren tyckte att jag var lite (väldigt!) konstig när jag bad om att få ta hem min utdragna visdomstand. Hallå, jag ville ju visa A hur jäkla stor den var! Jag ska inte göra ett halsband av den...