Att våga gråta

Nu ska jag bli lite personal här eftersom jag i dag fått ett besked som har lättat mitt hjärta men också fått mig att börja gråta för första gången på säkert ett år. Jag minns faktiskt inte sist jag grät vilket känns otroligt konstigt för mig eftersom jag som tonåring älskade att gråta och gjorde det minst varannan dag. En liten skvätt här eller ett stort gråtsammanbrott där. Jag har alltid tyckt att gråt är extremt befriande känslomässigt. Och jag vet faktiskt inte varför jag slutade? Kanske blev jag lyckligare, mindre dramatisk eller bara vuxen. De senaste veckorna har jag haft ett riktigt psykiskt helvete på grund av mitt ben som jag berättat om tidigare. Det som visade sig vara en klämd nerv skulle utredas med magnetröntgen av hjärnan och diverse undersökningar. Trots att min läkare upprepade gånger har berättat för mig (det här är alltså inte vårdkritik, min läkare är inget annat än stöttande och seriös) att jag inte visade några andra symptom på hjärntumör eller neurologisk sjukdom ville man ändå UTESLUTA det. Detta har, som ni förstår, tagit veckor och det har tärt på mitt psyke enormt, kanske mer än jag kunde gissa.
I dag ringde min läkare med resultat från min röntgen som visade att allt såg normalt ut. Ett bra besked som resulterade i en två timmars gråtfest hos mig. Det jag vill säga är, det är läskigt hur mycket stress kan lagras i kroppen. Och när man sedan släpper den - det är den bästa känslan. Så sluta stoppa gråten - låt den komma och gråt allt du vill! Jag lovar härmed mig själv att gråta oftare. Och diagnosen är nu återigen att nerven är i kläm. Tacka fan för det.

Jag är också extremt tacksam över att bo i Sverige och ha tillgång till sådan fantastisk vård med korta köer och läkare som tar en på allvar. Att veta att jag kommer få bra vård om jag någon gång blir sjuk på riktigt. Alla duktiga läkare, specialister, sjuksköterskor och undersköterskor är hjältar!