Spola tillbaka fem år. Då satt jag och mannen på bilden på en engelsklektion på Per Brahegymnasiet. Skickade ett rutigt pappersark fram och tillbaka. Vill du? Ja, men vad känner du? Jag vill vara din. Du är min. Ska vi köra på då? Det tycker jag. Ni förstår, vi var redan bästa vänner. Hade hängt ihop i mer än ett år. På fik, på pizzerior, på bio, i parker, på fester, på smutsiga trottoarer där bara tonåringar kan sitta. Omedveten dejting kanske man kan kalla det. Vi delade allt. Snackade skit om det mesta (vi har en tendens att alltid hata samma saker eller störa oss på samma personer), skrattade i kapp när vår plan om hur vi skulle få hela teaterklassen att rösta på den pjäs som vi två helst ville spela gick i lås, grät i varandras famnar när livet kändes överjävligt. Det var bara en tidsfråga innan det skulle bli vi. Det insåg jag samma sekund som den där darriga första kyssen hände vid den gula väggen bakom skolan.
My babylove, jag vill alltid springa bredvid dig. Och så gör jag den där söta minen, du vet, och då skrattar du och pussar min nästipp.
Sötisar!
SvaraRaderaÅh, det är så fint och romantiskt... Jag får tårar i ögonen av sånt här. Nu måste jag gå och hämta nått papper och torka. Skriver kanske något smartare senare.
SvaraRaderaHelt off-topic, men har du, Danielle, någon åsikt om Timoteij, som gick vidare till Globen förra veckan. Fyra tjejer typ 18-19 år. Min åsikt är typ att shit dom kommer att gå långt. Men din åsikt i musikfrågor är... ja... man kan säga så här: jag har väldigt stor respekt för dina åsikter i musikfrågor. Så vad säger du?? Vad tror du? Kommer Timoteij "funka"?
SvaraRadera