Den absolut vanligaste frågan jag får. Motivationen. Var kommer den från? Helt omöjlig att svara på, har jag några magiska tips? Nä. Men helt förståeligt att frågan ställs till i princip alla som livsstilstränar. Pendlar man mellan tokträning och soffläge förstår jag ju att man VILL göra träningen till något hållbart, inte något man bara påbörjar och avslutar. Jag är med er.
Men jag vet fortfarande inte vad jag ska svara, för alla tränar av olika anledningar. Det enda jag kan göra är att skriva några rader om hur jag ser på MIN träning och vad det är som driver MIG. Vi börjar i december 2010 då jag anlitade en PT för att gå ner i vikt. Ville jag träna? Nej. Skämdes jag för att gå till gymmet? Ja. Men jag visste att bra kost är mycket lättare att hålla om man rör på sig, så har det alltid funkat för mig i alla fall. De två hör ihop i min värld och jag har alltid haft väldigt svårt för att sköta min kost rätt de perioder jag varit inaktiv.
Att anlita en PT är dyrt och min kille var först lite skeptisk till om det hela var en bra idé. Jag kunde på den tiden lätt förälska mig i idéer som jag sedan inte fullföljde. Jag hade tidigare köpt flera gymkort, en träningscykel hem till vardagsrummet och flera månaders förbrukning av måltidsersättningar utan att något av det faktiskt användes så jag förstod honom. För även om en PT är ett plus kommer hen inte göra jobbet åt dig. Vi bestämde tillsammans att om jag skulle anlita en PT var jag tvungen att gå på varenda pass som var inbokat (bortsett sjukdom såklart) annars var det slut på det roliga direkt. Alltså - avbokade jag ett enda pass så var det över.
No more PT for me. Eftersom jag så gärna ville göra den här förändringen ville jag inte förlora den ynnesten det är att få proffshjälp. Så jag avbokade inte en enda gång.
Först var träningen en viktgrej, något för att bränna kalorier. Sedan blev det en må-bra grej. Sist blev det ett intresse och ett sätt att leva. När träningen handlade om vikt och kalorier kände jag mig ofta omotiverad. Jag ångrade mig aldrig när jag väl hade tränat, men innan passen kände jag mig inte alltid peppad eller glad. I dag har jag en fantastisk relation till min träning. Jag längtar så mycket till varje pass men när jag är ledig har jag inga problem med att ta det lugnt och jag prioriterar verkligen min vila, för jag vet hur bra även den får mig att må. Jag tycker att jag har en väldigt nykter syn på min träning då jag varken känner mig manisk eller lat.
Balans.
Jag pratade med en av mina systrar om detta i helgen. Alla vi fyra äldsta har tränat konståkning när vi var yngre och nu har de plockat upp det igen där hemma i Jönköping. Vi pratade lite om hur skönt det är när träning inte är träning i den klassiska bemärkelsen. När träning inte handlar om att man måste eller borde, när den inte drivs av dåligt samvete. Och jag funderade lite på det här sedan, hur annorlunda det var när man var barn.
Alla ni som varit aktiva idrottare som barn vet vad jag menar. Idrotten handlade aldrig om att svettas bort lördagsgodiset. Idrotten handlade om gemenskap, utveckling och prestation. Jag har provat en del sporter men de två jag ägnade mig åt lite mer seriöst vad handboll och konståkning. Jag kan fortfarande visualisera den där känslan som jag hade när vi spelade match i någon random småstad. Hur man i bilen på väg dit laddade med mat, pratade taktiker. Hur man på plan sprang sig högröd, blodsmak i munnen, skrapade upp benen på det blanka golvet. Hur en dålig match förstörde resten av dagen, hur man då malde samma scener i huvudet om och om igen. Vad hände? Hur ska jag göra nästa gång? Och de gånger man spelade mot något exceptionellt kaxigt lag, hur man bara sprang snabbare, snabbare. Skotten blev hårdare och hårdare. Nästan maniskt.
Jag tyckte det var magiskt.
Så känner jag för träning nu igen. Mina pass handlar om att bli bättre tekniskt och starkare på rätt sätt. Inga genvägar, hårt arbete. Och allt det här från min barndom kommer tillbaka. På isen, hur man hoppade, hoppade, hoppade. Föll hundra gånger. Kanske grät man ibland, förbannad blev man desto oftare. Men så en dag så landade man det där hoppet. Och man kände sig som den starkaste människan i hela världen. Hoppade igen och igen, bara för att få känna: Ja, jag klarade det!
Kanske borde vi träna mer som när vi var barn. Kanske snörar jag på mig min skridskor igen.
