Hallå där! Passar på att titta in och skriva ett inlägg här i sena fredagsnatten. Nu känns det som att det var ett tag sedan jag bara satte mig ner och skrev rakt ur huvudet, så här kommer kanske ett pratigt inlägg från mig - för er som orkar läsa.
De senaste månaderna har debatten om hälsohets varit på agendan. Och visst har det exploderat, trenden att hänga på gymmet och äta bra mat - kanske framförallt att också dela med sig av det på internet.
Instagram är nog det ställe där trenden är allra tydligast och jag är själv en del av detta. Men att kalla det för hälsohets tycker jag är att vrida fenomenet en aning. Och många feltolkar vad det egentligen handlar om. Kaninmat, överdriven träning, vikthets... Ja, jag har hört och själv anklagats för det mesta. Men det som många av de som kritiserar oss missar är att det varken är svältbantning, idiotlånga pass på gymmet eller kaloriräknande som det här handlar om.
Varenda en av de jag följer och inspireras av på nätet sysslar nämligen med något helt annat. Bra, ren mat. Rejäla portioner. Styrketräning. Att bygga en kropp som är stark och vacker, inifrån och ut. Sunda ideal och bra värderingar. Pepp och kärlek. Långt bort från ångest, krav och vikthets.
När då Veckorevyns
Josefin Knave skriver en krönika (läs den
HÄR!) om att vi är hälso-zombies som bidrar till ohälsosamma ideal vilket resulterar i att tjejer mår dåligt. Ja, då känner jag mig väldigt olustig.
Och jag ska berätta varför.
Jag var tidigare rejält överviktig. Jag hatade aldrig mig själv, jag skulle inte säga att jag hade dåligt självförtroende. Men jag hade ett problem. Jag kanske inte insåg det då men det är något jag har funderat över mycket de senaste åren. Jag hade ett matmissbruk. Jag firade med mat, sörjde med mat, funderade ständigt över mat och vad jag skulle och inte skulle äta. Och vissa dagar tyckte jag såklart att jag var hopplöst ful. Och kanske lite för fet. Mitt komplicerade förhållande till mat satte givetvis spår på min kropp och min hälsa. På åtta år gick jag från en vikt på 56 kilo till 107 kilo.
Maten, min älskade frenemy, misshandlade mig inifrån. Jag hatade att gå upp för trappor. Jag brukade be min sambo hämta saker åt mig för att jag inte orkade kliva upp ur soffan. Jag ville inte gå på långa promenader. Jag ville inte äta tillsammans med andra. Jag fick ont i ett knä och kunde inte gå i klackar en hel kväll utan att få sjukt ont i fötterna. Jag hade förvandlats från en aktiv, frisk tjej till en lat människa med en sorglig inställning till mig själv.
En dag kom vändningen. Jag anlitade en PT, jag förändrade mitt sätt att äta. Jag läste på om allt som hade med träning och kost att göra. På tio månader gick jag ner 43 kilo. Och vet du vad? I dag känner jag mig
aldrig hopplöst ful. Jag vaknar varje morgon och känner mig pigg, glad. Jag funderar inte längre över min kropp och om den duger eller inte. Jag vräker aldrig i mig mat och jag svälter inte mig själv heller. Jag äter mat som får mig att må bra och som ger mig den energi jag behöver för att leva mitt liv. I dag känner jag mig som den riktiga Danielle, den där tjejen som jag var innan jag började lägga på mig alla kilon. Jag känner mig frisk, stark och min kropp är bara min.
Och den är fantastisk!
Mitt konto på
Instagram är ett sätt för mig att dela detta fantastiska, friska liv med er. Av de 500+ följare jag har skulle jag gissa att max 20 stycken är kompisar eller bekanta till mig. Alla ni andra är tjejer och killar som frivilligt har valt att följa mig. Och jag gissar att ni följer mig av samma anledning som jag följer er. Vi vill inspireras, peppas och diskutera god mat eller träning med varandra.
Hälsotrenden som den ser ut i dag tycker jag handlar om två saker. Att äta ren, näringsrik mat som gör att våra kroppar mår bra samt att träna smart och effektivt för att bygga bra muskler som kommer bära oss genom livet.
Vad som skulle kunna vara negativt med detta kan jag själv inte reda ut.
I mitt jobb har jag träffat och skrivit om många människor som har förändrat sina liv genom att gå ner i vikt eller bygga muskler. Ibland är det någon som kläcker ur sig
"skriver du bara om folk som har gått ner i vikt eller?". Men det är så mycket mer än så. De människorna jag har haft turen att möta och intervjua pratar aldrig om kalorier eller om strikta träningsrutiner. De berättar för mig om hur de har botat sina sjukdomar. Om hur de har fått bättre självförtroende. Om hur de har blivit bättre mammor, pappor eller partners. Om hur de har fått tillbaka sina liv. Jag lämnar alltid dessa intervjuer med en känsla av hopp och glädje.
Vi har en växande ohälsa i Sverige. Övervikten ökar bland barn och vuxna. Sjukdomarna ökar. Fler och fler kan inte använda sina kroppar till det de är skapta för - att röra på sig. Och även många helt normalviktiga är trötta och har ont på grund av dåliga kostvanor och ett inaktivt liv.
Därför tänker jag aldrig skämmas över att jag delar med mig av de erfarenheter jag har eller det jag har lärt mig.
TACK till alla ni som följer mig! Livet är ju så mycket mer än bara träning och mat, det vet ni ju. Men vi kan tillsammans inspirera till en friskare, starkare och gladare befolkning. Alla KAN bara de VILL!
*Jag har sett att Josefin, som jag hänvisar till tidigare i inlägget, har fått en del påhopp som inte är okej. Om ni vill kommentera det här inlägget är jag tacksam om ni håller god ton! KRAM
Söndagen före julafton hoppade vi tåget söderut för att fira jul med våra familjer. Julafton hos killens familj och juldagen hos min. Eftersom även den engelska julen är en viktig tradition hos oss passar det perfekt så!
Favoriter på julbordet? Köttbullar (hallå?!), senap, rödbetssallad, grönkål, kalkon, brysselkål och roast potatoes. Mm. Mamma hade också bakat fina julkakor och goda saffransmuffins.
