Har precis tjattrat med en av mina bästisar, så himla nice. I dag satt jag ute i solen en sväng och tänkte på de senaste åren som gått. På allt som har hänt. Det är helt sjukt egentligen. Jag tog studenten för fyra år sedan och lever ett liv jag knappt kunde drömma om då, eller ens strävade efter. Jag visste inte alls vad jag ville göra då, men några hundra bananskal senare och jäkligt mycket slit (det ska jag inte sticka under stol med) så sitter jag här. Med en man jag avgudar, ett jobb jag älskar och dessutom helt på egna ben som frilans. Och en massa fina vänner, familj och djur såklart. Det är jag rätt stolt över. Jag gillar den där känslan av att vara på gång, på väg någonstans. Jag hoppas jag alltid kommer vara det, på ett eller annat sätt. Just nu har jag så himla mycket kul på gång. Jobb som kräver långa dagar, framtidsdrömmar som kanske blir sanna fortare än vad jag tidigare trott och så mycket kärlek i livet att jag inte kan låta bli att fånle mest jämt. För det är ändå det som är det viktigaste, kärleken. Människorna man älskar, respekterar och gör allt för. De som man kan gråta, skratta och glänsa med.
På tal om glänsa. Jag är så stolt över mina närmaste vänner. Vi lärde känna varandra för många år sedan, som barn och i tidiga tonåren. Jag är så glad över att vi fortfarande är vänner. Och att alla är på väg att hitta sin lycka på ett eget sätt. En av mina vänner renoverar sin första egna bostadsrätt, pluggar juridik och har hittat en ny kärlek som får hennes ögon att glittra. Jag är så stolt över hennes inre utveckling de senaste åren, att hon provar nya saker och vågar göra det som är bäst för henne själv. En annan vän fullföljer sina drömmar om att bo och jobba utomlands, just nu är hon i Tyskland och även om det känns att hon är långt bort är jag så stolt över att hon vågar. Vågar packa sin väska och lämna allt hon känner till för att hon bara måste komma ut och uppleva. Den viljan och det modet är beundransvärt. Jag vet att hon aldrig kommer sluta våga, oavsett om det gäller karriär eller kärlek. Vännen jag pratade med i telefon nyss utbildar sig till sitt drömyrke och kombinerar det med att vara fru och mamma. Den kärleken jag ser i hennes ögon när hon tittar på sin son, den kärleken jag hör i hennes röst när hon berättar för mig om hans hyss - den kärleken längtar jag efter. Jag är så stolt över att hon vågar bryta mot normerna. Hon gör det hon vill, när hon vill, oavsett vad andra har för åsikter. Och hon lyckas få ihop allt trots att det inte alltid kan vara enkelt. Det kan vara lite knepigt att vara ung och människa ibland, men jag tycker vi klarar oss rätt bra trots allt. Det är jag mest stolt över.
Jag har aldrig haft några problem i skolan. Jag har alltid haft ett bra självförtroende, i alla fall i mina tonår (även om det såklart sviktade ibland). Men när jag tänker tillbaka skrattar jag åt hur man trodde att högstadiet och gymnasiet var allt. Den man var då, den skulle man alltid vara. De som kollade snett och snackade skit då skulle alltid göra det. Det kanske de fortfarande gör. Eller så är det helt andra som står för det. Vet ni vad? Det spelar ingen roll. Och om någon av er som läser går på gymnasiet och tycker allt är piss med kompisar som sviker, killar som aldrig ringer, lärare som inte fattar och falska tjejer som försöker blickmörda dig kan jag bara säga - om några år kommer du vara någon annan stans, dina vänner kommer du välja och alla idioter som kastade skit och gjorde dig ledsen kommer vara långt borta. Det är det som är så fint med att bli vuxen. Man slutar bry sig om de som egentligen inte spelar någon roll. Man slutar bry sig om vad alla tycker, tänker, säger. Vilka som gillar dig och inte. Man blir stark. Man inser att ingen egentligen kan komma åt en. Man väljer sitt liv.
Vilket liv det än är.
