Blev lite emotion-overload i dag tydligen. Ville typ lipa vid femton tillfällen under passet och sedan jag skuttade ut därifrån har jag suttit här vid mitt skrivbord med världens flin.
Endorfiner, hej hej!
Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, vad min kropp skulle klara av. Jag har ju inte tränat med vikter eller belastat bålen nämnvärt i sex veckor. Jag har fått rådet "känn efter, om det gör ont så sluta" från tränare, forum, bloggar, läkare, pojkvän, vänner... Och det var precis det jag gjorde. Jag har känt mig orolig och nervös men jag bestämde mig för att jag inte behövde några hjärnspöken och att jag skulle köra på men bryta/ändra om något gjorde ont eller kändes konstigt. Mina muskler fungerar ju liksom fortfarande.
Men ingenting gjorde ont! Jag både körde både ryck, stöt, pressar, knäböj, pull ups, plankor... Och kände mig helt som vanligt! Eller ja, som vanligt med en kondition som en pensionär kanske är närmre sanningen...
Sedan har vi ju sänkt vikterna rejält och jag kommer vänta några veckor med drag från marken (marklyft, tyngre ryck...). Lyften körde jag med 20-30 kilo, knäböjen på 40 och pressarna på 20. Det blev fler repetitioner och mycket fokus på teknik. Kul men jobbigt, har kört få reps ett bra tag nu så att köra 10 pressar per set känns...! I morgon är det alltså dags för cardio i vanlig ordning. Rodd, hopprep, svingar, burpees och annan (svinjobbig) lek.
Boxen, bästa stället i stan! Och rosa träningsstrumpor. Den bästa modellen som finns enligt moi, från Nike.
En annan grej vi kommer jobba mycket med nu framöver är ordentlig aktivering av bålen. För några dagar sedan kunde jag knappt få till någon spänning nertill i bålen, det kändes liksom helt dött. Det blir väl så efter att jag har ansträngt mig så väl att
inte spänna bålen alls. Kände att det kom igång lite i dag men måste helt enkelt fortsätta med mina övningar så att de där inre magmusklerna vaknar upp helt ur sin smålulliga dvala... Men annars mår jag som
John Travolta: