Jag tänkte faktiskt på det, att du var sjukt proffsig under feministsamtalet, med tanke på att du själv inte är feminist. Och särskilt om feminism provocerar dig. Jag skulle nog blivit tokig :P
tjejer som provoceras av feminism provocerar mig något fruktansvärt. What`s up with that? Det är nästan lite som att sparka på sig själv tycker jag. Hade det inte varit för feminismen hade varken du eller jag haft rösträtt, rätt till abort, rätt till lika lön osv.
Utan inbördes ordning: - Kulturförfall - Krav när det som behövs är en hjälpande hand - Människosyn som sträcker sig ända bort till nästippen - Prat om ekonomi och marknaden som om det var en person med känslor och viljor - Läskiga barn - Snålhet!- Penga-gnäll
Det enda som provocerar mig numer är fjortisar och unga white-trash mammor. Du vet, såna som bor utanför stan och är allmänt sunkiga. Jag vill gärna veta varför dessa grejer som du skriver provocerar dig!
Jag är ganska svårprovoocerad. Det bubblar inte över för människor, utan mer för saker. Idag blev jag provocerad av en tripp-trappstol som vägrade stå rakt. Den står fortfarande och vickar och jag sitter här och lugnar ner mig.
Riktigt fula människor provocerar mig, och såna som inte riktigt verkar finna ett behov i att dusha....urs, jag kan bli så jävla arg om jag hamnar jämte en stinkare på bussen....
En grej som jag blir provocerad av är mig själv, faktiskt. När jag ser din rubrik på ditt nästa inlägg om vad som "ticks you off" så inser jag ju hur jäkla dålig jag är på vardagsengelska. Asså jag hade 5a i slutbetyg i engelska i både grundskolan och på gymnasiet och har bott i Kenya ett år och även om jag bodde med svenskar och snackade svenska till vardags, pratat engelska i stort sett varje dag och kollat på engelskspråkig tv och allt sånt men ÄNDÅ så skulle jag aldrig kommit på att säga "ticks me off". Fan! Jag skulle börjat med "makes me a little bit angry and irritated" och sådana svengelska saker. Folk skulle ha förstått men det är ändå inte på samma språknivå som det där med tick someone off. Jag blir irriterad på mig själv för att jag inte kan engelska så bra trots att jag kan engelska ganska bra... Does that make sense?
En annan sak när vi ändå är inne på språk är att jag ibland blir en smula provocerad, eller undrande inför, när man hör personer som säger att dom kan fem eller sex språk. Jag kan inte säga emot dom eller ifrågasätta det men vad sjutton menar dom med det? KAN dom verkligen så många språk? Om någon frågar mig hur många språk jag kan så skulle jag nog svara knappt ett. Jag kan uttrycka mina tankar ganska obehindrat på svenska så vi säger väl att jag kan svenska. Men engelska? Visst kan jag prata och förstår i stort sett all engelska jag hör men så har vi ticks me off-fallet. Jag skulle fatta "ticks me off" om någon sa det och jag skulle kunna säga samma sak men med andra ord men jag skulle INTE spontant säga ticks me off. Så jag kan inte säga att jag kan engelska.
Allt handlar om var man lägger ribban för "att kunna ett språk". Lägger man den lågt så kan jag... hm... fem språk, men lägger jag ribban högt så är det snarare ett och ett halvt.
Jag blir helt enkelt provocerad av människor som lägger språkribban lågt! Den som säger att den kan typ 5 språk tror jag ljuger eller har en helt annan definition än jag av vad det innebär att kunna ett språk.
PS När jag var liten så sa min 5-årige kompis att han kunde engelska. Han kunde nämligen säga yes och breakfast. Haha! Gulligt sagt av en 5-åring men GANSKA långt ifrån att kunna engelska på riktigt. DS
Tidningar som skriver typ "Kändis misstänkt för brott" och så visar dom en pixlad bild på kändisen. Och skriver inte i texten vem det är.
Det finns bra skäl att berätta om offentliga personer som gjort något dumt. Och det finns också bra skäl för att ibland hemlighålla identiteten på offentliga personer som gjort något fel. Någon absolut publiceringsplikt finns inte. MEN. (du visste att det skulle komma ett men, eller hur? ;) )
Det som irriterar mig är att vissa tidningar berättar ATT nu har en offentlig person kört rattfull eller gjort något annat korkat och så visar dom en pixlad bild. Det är så himla provocerande. Nyheten att en offentlig person gjort något dumt är inte en nyhet. Det är INTE en nyhet. Dom hade inte skrivit en artikel med temat att en offentlig person gjort en dumhet. Det handlar om vem det är. Om personen. Och så säger dom det inte och pixlar bilden och då berättar dom för mig som läsare att VI vet vem det är men vi tänker inte berätta det för DIG.
Det markerar ett avståndstagande från läsaren som jag blir enormt provocerad av.
Danielle, du som håller på att bli eller är journalist (enligt mig är du journalist för jag har läst massor av text du skrivit så jag slår fast att du är journalist): snälla, jag vill inte att du skriver kändisavslöjanden med pixlade bilder och där kändisen inte nämns vid namn.
Kortfattat: skriver man om kändisar så skriver man vem det är och skriver man inte så skriver man inte. Skriv eller skriv inte. Att halvskriva med pixelbilder är insulting mot läsarna och mot kändisar och mot journalistiken. Please don't.
Marcus: Jag håller med dig att det är ganska provocerande. Tidningar av restriktiva med namn tills personen har dömts eller är skäligen misstänkt, men jag anar också en viss skyddsverksamhet av kändisar eftersom många stockholmsjournalister och kändisar är kompisar och liksom flyter ihop.
Media står ju inför ett annat problem och det är ju bloggare och folk som skriver på forum som inte följer samma moraliska riktlinjer. Vill man veta vilken kändis som åkt fast för rattfylla/misshandel/whatever är det ju bara att gå in på flashback, även om det kan ta någon stund så luskar de alltid fram rätt tillslut. Då blir det nästan lite löjligt att tidningarna fortsätter skydda identiteten när alla läsare redan vet vem det är.
Det är svårt, men den enskilda journalisten kan inte ändra på det. Det sker alltid diskussioner inför en sådan publicering och man gör gärna som man alltid gjort.
Jag tänkte faktiskt på det, att du var sjukt proffsig under feministsamtalet, med tanke på att du själv inte är feminist. Och särskilt om feminism provocerar dig. Jag skulle nog blivit tokig :P
SvaraRaderatjejer som provoceras av feminism provocerar mig något fruktansvärt. What`s up with that? Det är nästan lite som att sparka på sig själv tycker jag. Hade det inte varit för feminismen hade varken du eller jag haft rösträtt, rätt till abort, rätt till lika lön osv.
SvaraRadera1. Bidragsfuskare
SvaraRadera2. Gudrun Schyman
3. Melodifestivalen
4. Folk som pissar på gatan
5. Lättöl
Utan inbördes ordning:
SvaraRadera- Kulturförfall
- Krav när det som behövs är en hjälpande hand
- Människosyn som sträcker sig ända bort till nästippen
- Prat om ekonomi och marknaden som om det var en person med känslor och viljor
- Läskiga barn
- Snålhet!- Penga-gnäll
Det enda som provocerar mig numer är fjortisar och unga white-trash mammor. Du vet, såna som bor utanför stan och är allmänt sunkiga. Jag vill gärna veta varför dessa grejer som du skriver provocerar dig!
SvaraRaderaDu provocerar mig faktiskt något oerhört! Hälften av gångerna jag är inne här blir jag arg och irriterad, men det är skönt det också ;)
SvaraRaderaJag är ganska svårprovoocerad. Det bubblar inte över för människor, utan mer för saker. Idag blev jag provocerad av en tripp-trappstol som vägrade stå rakt. Den står fortfarande och vickar och jag sitter här och lugnar ner mig.
SvaraRaderaRiktigt fula människor provocerar mig, och såna som inte riktigt verkar finna ett behov i att dusha....urs, jag kan bli så jävla arg om jag hamnar jämte en stinkare på bussen....
SvaraRaderaJättekul bloggidé!
SvaraRaderaNågra saker som jag blir provocerad av:
- feminism. Jag kallar mig antifeminist, just för att jag är för jämställdhet.
- "Moraltanter". Moraltanter finns i alla åldrar och kön.
- Människor som inte lyssnar på andra.
- Människor som inte plockar ner sin varukorg efter sig när dom har lagt varorna på bandet i kassan.
Girighet provicerar mig något fruktansvärt. Det kan gälla både materiella ting/pengar eller information. Det kan bli så jävla groteskt.
SvaraRaderaEn grej som jag blir provocerad av är mig själv, faktiskt. När jag ser din rubrik på ditt nästa inlägg om vad som "ticks you off" så inser jag ju hur jäkla dålig jag är på vardagsengelska. Asså jag hade 5a i slutbetyg i engelska i både grundskolan och på gymnasiet och har bott i Kenya ett år och även om jag bodde med svenskar och snackade svenska till vardags, pratat engelska i stort sett varje dag och kollat på engelskspråkig tv och allt sånt men ÄNDÅ så skulle jag aldrig kommit på att säga "ticks me off". Fan! Jag skulle börjat med "makes me a little bit angry and irritated" och sådana svengelska saker. Folk skulle ha förstått men det är ändå inte på samma språknivå som det där med tick someone off. Jag blir irriterad på mig själv för att jag inte kan engelska så bra trots att jag kan engelska ganska bra... Does that make sense?
SvaraRaderaEn annan sak när vi ändå är inne på språk är att jag ibland blir en smula provocerad, eller undrande inför, när man hör personer som säger att dom kan fem eller sex språk. Jag kan inte säga emot dom eller ifrågasätta det men vad sjutton menar dom med det? KAN dom verkligen så många språk? Om någon frågar mig hur många språk jag kan så skulle jag nog svara knappt ett. Jag kan uttrycka mina tankar ganska obehindrat på svenska så vi säger väl att jag kan svenska. Men engelska? Visst kan jag prata och förstår i stort sett all engelska jag hör men så har vi ticks me off-fallet. Jag skulle fatta "ticks me off" om någon sa det och jag skulle kunna säga samma sak men med andra ord men jag skulle INTE spontant säga ticks me off. Så jag kan inte säga att jag kan engelska.
Allt handlar om var man lägger ribban för "att kunna ett språk". Lägger man den lågt så kan jag... hm... fem språk, men lägger jag ribban högt så är det snarare ett och ett halvt.
Jag blir helt enkelt provocerad av människor som lägger språkribban lågt! Den som säger att den kan typ 5 språk tror jag ljuger eller har en helt annan definition än jag av vad det innebär att kunna ett språk.
PS När jag var liten så sa min 5-årige kompis att han kunde engelska. Han kunde nämligen säga yes och breakfast. Haha! Gulligt sagt av en 5-åring men GANSKA långt ifrån att kunna engelska på riktigt. DS
Jag kom på en sak till som jag blir irriterad på:
SvaraRaderaTidningar som skriver typ "Kändis misstänkt för brott" och så visar dom en pixlad bild på kändisen. Och skriver inte i texten vem det är.
Det finns bra skäl att berätta om offentliga personer som gjort något dumt. Och det finns också bra skäl för att ibland hemlighålla identiteten på offentliga personer som gjort något fel. Någon absolut publiceringsplikt finns inte. MEN. (du visste att det skulle komma ett men, eller hur? ;) )
Det som irriterar mig är att vissa tidningar berättar ATT nu har en offentlig person kört rattfull eller gjort något annat korkat och så visar dom en pixlad bild. Det är så himla provocerande. Nyheten att en offentlig person gjort något dumt är inte en nyhet. Det är INTE en nyhet. Dom hade inte skrivit en artikel med temat att en offentlig person gjort en dumhet. Det handlar om vem det är. Om personen. Och så säger dom det inte och pixlar bilden och då berättar dom för mig som läsare att VI vet vem det är men vi tänker inte berätta det för DIG.
Det markerar ett avståndstagande från läsaren som jag blir enormt provocerad av.
Danielle, du som håller på att bli eller är journalist (enligt mig är du journalist för jag har läst massor av text du skrivit så jag slår fast att du är journalist): snälla, jag vill inte att du skriver kändisavslöjanden med pixlade bilder och där kändisen inte nämns vid namn.
Kortfattat: skriver man om kändisar så skriver man vem det är och skriver man inte så skriver man inte. Skriv eller skriv inte. Att halvskriva med pixelbilder är insulting mot läsarna och mot kändisar och mot journalistiken. Please don't.
Det är provocerande.
Marcus: Jag håller med dig att det är ganska provocerande. Tidningar av restriktiva med namn tills personen har dömts eller är skäligen misstänkt, men jag anar också en viss skyddsverksamhet av kändisar eftersom många stockholmsjournalister och kändisar är kompisar och liksom flyter ihop.
SvaraRaderaMedia står ju inför ett annat problem och det är ju bloggare och folk som skriver på forum som inte följer samma moraliska riktlinjer. Vill man veta vilken kändis som åkt fast för rattfylla/misshandel/whatever är det ju bara att gå in på flashback, även om det kan ta någon stund så luskar de alltid fram rätt tillslut. Då blir det nästan lite löjligt att tidningarna fortsätter skydda identiteten när alla läsare redan vet vem det är.
Det är svårt, men den enskilda journalisten kan inte ändra på det. Det sker alltid diskussioner inför en sådan publicering och man gör gärna som man alltid gjort.