Puberteten och viktnoja

Häromdagen hittade jag ett gammalt fotoalbum. Den innehöll en stor mix av olika bilder från min barndom, skolavslutningar varvade med snapshots på när vi lekte popstjärnor eller fotomodeller. Så många roliga minnen! Det är rätt intressant att titta på de här bilderna nu som vuxen för jag ser inte bara en glad tjej (för jo, jag var mest glad. Lite blyg men samtidigt en drama queen) utan också alla de tankar, nojor och uppfattningar jag hade om mig själv då. Uppfattningar som inte bara var helt snedvridna utan också i stor grad väldigt destruktiva. Jag hittade en bild på mig själv som 16-åring. Jag står med bredvid min tyska utbytesstudent Lisa och ler. Men om någon hade stått bakom min rygg hade den sett att min högra hand nyper ihop min stickade polotröja. Man vill ju inte se tjockare ut än nödvändigt på bild, visst? Så fort jag såg den där bilden, en bild jag inte sett på säkert åtta år, tänkte jag på det. Jag minns det.

På bilderna nedan är det 2001, jag är 13 år. Jag var tjock. Tyckte jag då alltså. I dag ser jag ju såklart att jag inte var tjock. Men jag vet att jag klämde i mig för små jeans och önskade att min mage var plattare. Jag tränade mycket och bantade aldrig men ofta tänkte jag på min mage eller tyckte min överarmar var hopplöst tjocka. Att jag över en sommar växte säkert 10 centimeter, fick bröst och höfter var såklart en bidragande faktor. En snabb pubertet tror jag ofta utlöser kroppsnojor. Men ändå. Så jävla onödigt.

Det värsta är att självhat är så extremt vanligt bland ungdomar. Ibland kanske det blir allvarligare, en ätstörning eller social fobi. Eller så går man bara och småhatar sig själv lite varje dag. Oavsett - detta måste sluta! Tjejer måste sluta inpräntas med att deras kroppar är deras viktigaste attribut, vi vuxna kvinnor måste sluta enbart berömma varandra för varandras yttre. Om man som ung flicka varje dag bevittnar vuxna kvinnor granska sig själva i speglar, prata om hur ett par byxor får dem att se tjocka ut, gnälla över hur deras hår ser hemskt ut. Medan männen i deras liv skrattar högt, slänger på sig en kavaj och klappar sig på magen. Vad skapar det här för värderingar? Är det konstigt då, att man som ung tonårig börjar granska sig själv? Nypa, känna, fundera. Duger jag? Det är inget fel på att vara snygg, sexig eller kvinnlig (vad fan nu det betyder) men det är inte heller vårt gemensamma ändamål som kvinnor, som människor.

Och med det, här kommer en videoklipp som är så bra att jag ryser.