VERYLONGBLOGPOST

Så, vad blir det av mig? Nu när jag snart är färdigutbildad journalist, vad händer nu? Det är svårt att säga. Men eftersom en läsare undrade gör jag mitt bästa för att svara. Självklart har jag, som de flesta, många planer och drömmar. Stora, små. Många privata, och några jag inte kan skriva här av andra skäl. Man ska inte berätta för mycket innan det är klart, eller hur? Så jag gör inte det. Vem vet, en dag kanske ni klickar in här och läser att jag flyttar till New York om en vecka. Eller Stockholm. Vad som helst egentligen. I sommar ska jag, för andra gången, jobba på Jönköpings Posten. Vad jag längtar! Eftersom den tjänsten jag haft under de senaste tre åren varit mer administrativ (vilket jag också tycker är fantastiskt roligt och spännande, och kanske där jag har mest att tillföra) har jag inte varit så mycket av en reporter. Jag saknar det, och kan inte vänta!

Vad jag kan berätta är att jag har omvärderat. Den karriärhets jag kände för ett år sedan har minskat. Missuppfatta mig inte, jag prioriterar mitt arbetsliv högt. Det är viktigt för mig, annars hade jag aldrig börjat jobba med just journalistik. Det är inte direkt ett 9 till 5 jobb. Samtidigt så har jag insett att jag har råd att ta det lugnt med mig själv, i alla fall lite grann. Jag menar, hallå!? Jag är 21 år gammal! Det fantastiska när det gäller min ålder är att jag verkligen hinner med att jobba många år innan jag bildar familj (som jag känner nu). Detta är något jag annars oroat mig för väldigt när jag varit yngre, att man ska ta examen och längta efter barn men tvinga sig själv att jobba några år ändå, för karriärens skull. Det ser ut som om jag inte behöver välja. Det känns befriande.

Oavsett vart jag hamnar, vet jag en sak som jag insett under de här åren då jag jobbat och pluggat parallellt. Jag är obeskrivligt glad över att få komma ut och jobba! Skoltiden har varit givande, men jag har alltid varit en tjej som gillat jobb. Ända sedan mitt första jobb som 14-åring har jag älskat att jobba. Jag behöver inte plugga till prov för att utvecklas, för mig funkar verkligheten allra bäst. Det är den jag lär mig av, den som utmanar mig och det är där jag får lära av mer betydelsefulla misstag än att missa några poäng på tentan. Och så är det inte helt fel att vara en dinky i några år, eller hur E?