Fråga: Hej Danielle, din blogg är ju alltid så positiv och "upbeat". Jag undrar om du på den här långa vikt- och fitnessresan aldrig haft några bakslag? När man läser bloggen verkar det som att du aldrig tappat modet, aldrig gått upp istället för ner, aldrig lagat ditt kokosgodis och ätit upp alltihopa istället för bara två bitar som du hade tänkt. Är det verkligen så? Det är nästan overkligt att du hamnar på en viktplatå och bara ser det som en "utmaning att minska på maten eller öka på träningen" och aldrig aldrig tänker "ahmen va faaan då kan jag ju lika väl proppa i mig en hel chokladkaka!" Du kanske väljer att inte skriva negativt här på bloggen? Hälsningar M
Svar: Hej M! Jag kan förstå att min blogg kanske kan vara svår att relatera till om man precis är i början av en ny livsstil då allt, helt naturligt, känns svårt och motigt. Därför tycker jag att det är viktigt att förstå att det snart är två år sedan jag lade om mitt liv när det gäller kost och träning. Dessutom valde jag att inte skriva om mitt nya intresse förrän jag hade gått ner drygt 30 kilo. Hade jag bloggat från dag 1 hade det säkert funnits en del frustrerade och uppgivna inlägg i arkivet.
När jag började med min nya kost- och träningsrutin hade jag bestämt mig. Det låter kanske diffust för man kan ju bestämma sig flera gånger om och det kan ändå gå åt helvete. Men av någon anledning var det något som klickade. Kanske var det hjälpen jag fick av Philip, kanske var det att kosten passade mig, kanske hade jag faktiskt mer motivation än vad jag någonsin hade haft innan? Det är omöjligt att svara på. Det jag vet är att jag också var livrädd. Jag anlitade en personlig tränare för första gången och även om många misslyckas även med professionell hjälp kände jag att om jag misslyckades nu - till och med när jag betalade någon för att hjälpa mig - då var det ju verkligen kört för mig. Då skulle jag vara ett lost case.
Men! Egentligen var det först efter (allra tidigast) ett halvår som jag började förändras mentalt och faktiskt inse hur jag egentligen ville leva mitt liv. Jag trodde nog att jag fattade det redan efter ett par veckor men nu i efterhand inser jag att jag inte var i närheten av att vara förändrad så tidigt i processen.
Angående dina frågor så har jag aldrig gått upp i vikt istället för ner. När jag nådde mitt mål gick jag upp ett par kilon tiden efter eftersom jag började äta mer och framförallt mer kolhydrater men har mitt fokus varit att gå ner så har det hänt. Antagligen för att jag är 100 procent strikt när jag vill vara det. Ibland äter jag ju något jag inte hade planerat men det är så lite hit och dit att det inte gör någon skillnad. Och nej, jag har aldrig tappat modet av en viktplatå men det beror nog på att jag bara har haft två stycken som totalt har varat en vecka var. Jag förstår absolut att det finns en frustration i att stå still i en månad. Genom att experimentera, väga, räkna, läsa innehållsförteckningar har jag lärt mig hur min kropp fungerar och vad JAG behöver göra för att den ska reagera som jag vill. Det är lite av ett spel, när du lär dig dina egna regler är det lätt att göra strategier och vinna.
Philip brukar säga till mig att om andra var så strikta som jag var så skulle de uppnå de resultaten som jag har gjort. Men jag tror också det gäller att vara snäll mot sig själv och lägga om sitt liv for the long run, lägga till bra livsmedel i din kost och hitta ett lugn och en trygghet i det sätt du vill leva.
Jag tror aldrig att man blir klar. Jag funderar en del på kost och träning, hur jag vill leva. Jag tar bort råvaror, lägger till andra, provar att träna mer kondition i perioder för att sedan träna mindre. Just för att hitta vad som ger just mig bäst resultat. Alla har vi våra issues men först och främst tror jag det handlar om att identifiera dem för att sedan kunna jobba med dem. Knäckebröd är ett exempel på ett livsmedel jag knappt kan röra. Då äter jag upp hela paketet! Så då äter jag inte det. Problem solved!
Anledningen till att bloggen är positiv och peppig är för att - jag är sådan! Men också lite för att jag tror att vi alla behöver chilla ner lite och inte ha så mycket ångest/oro/problem kring mat och träning. Vågar vi acceptera våra svagheter på ett neutralt sätt utan att det blir så känsloladdat har vi nog alla lättare för att lösa dem och vara ännu lite grymmare! Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar